ARBETA MED DEMENS

En kvinna med demensdiagnos kunde inte längre vistas hemma. Hon sökte och kom till ett korttidsboende. Kvinnan förstod inte att hon var sjuk. Hon var väldigt rastlös. Tidigare i livet hade hon alltid rört sig mycket, varit ute, åkt skidor med mera.

På korttidsboendet var entrén låst. Kvinnan fick panik av den låsta dörren. Hon blev arg när hon inte kom ut. Enhetschefen sökte råd hos kommunens demenssjuksköterska.

Lösningen blev att en i personalen fick gå ut och gå långpromenader med kvinnan. De gick hela förmiddagen. Efter lunchen gick de igen. De gick tre-fyra timmar varje gång.

Kvinnan fick utlopp för sitt behov att röra sig och hon blev mycket lugnare. Hon sov mycket bättre på nätterna. Porten är fortfarande låst, bland annat för att hindra oönskade personer från att komma in, men de boende som vill gå ut ska få göra det.

En man på ett äldreboende var ledsen, arg och utåtagerande. Han flyttade runt på möbler och andra saker hela tiden. Andra boende reagerade på detta. När personalen försökte avleda honom blev han bara argare. Mannen fick både neuroleptika och lugnande medel.

Man visste en del om mannens bakgrund men inte tillräckligt för att förstå hans beteende. Demenssjuksköterskan föreslog att man skulle ta kontakt med anhöriga för att få veta mer om honom; vem han hade varit tidigare och vad han hade gjort.

Det visade sig att detta var en man som alltid velat göra saker. Han ville ställa upp för sin hustru, flytta möbler när det behövdes och få känna sig duktig.

Personalen prövade att ändra förhållningssätt. Istället för att säga åt honom att sluta när han började flytta möbler hjälpte de honom, till exempel när han började flytta ett bord: ”Ska det stå där borta tycker du?”. De närmade sig mannen mer och mer och han kände sig inte längre hotad av personalen.

De fick också veta att han älskar musik, något personalen tog fasta på. Det visade sig hjälpa att spela musik han tyckte om vid dusch, på- och avklädning och andra situationer som tidigare hade varit svåra.

Mannen hade också hallucinationer. Måltiderna var besvärliga då han hade fokus på annat och inte såg maten. Han åt på en vit tallrik och bordet var ljust, det var för lite kontraster. När han istället fick en tallrik i en avvikande färg började han fokusera på den och på maten. Skillnaden märktes direkt.

Mannen får inte längre neuroleptika och behöver inte heller lugnande medel, även om ordinationen lugnande vid behov finns kvar. Sjuksköterskan på boendet berättar att förut kontaktade personalen henne om mannens mediciner nästan varje dag, nu har de helt slutat med detta. Hustrun säger att maken är mycket gladare.

De positiva förändringarna kom ganska snabbt, så snart all personal var införstådd och gjorde på samma sätt. Att personalen inte längre är rädd är också en vinst i sammanhanget.

En man kom en vecka per månad för växelvård på ett korttidsboende. Han stod ofta och ryckte i den låsta dörren – den gjorde honom rastlös, irriterad och arg. Personalen beslöt göra något åt detta, inspirerade av nollvisionen.

De låste upp dörren och berättade detta för mannen. Nästa dag gick han ut en runda på egen hand. Men han kom snart tillbaka och sa att han inte ville gå ensam, på grund av fallrisken som han uttryckte det.

Nu går han ut för att till exempel känna hur väderleken är och kommer sen tillbaka. Personal följer ofta med men på avstånd. De kan råka stöta ihop med honom som av en händelse, kanske föreslå en kopp kaffe eller fråga om han vill ta vägen om brevlådan och hämta posten.

Det finns en rörelsevakt vid dörren som han är medveten om. Det fungerar utmärkt. Nu när han vet att han inte är inlåst är han mycket lugnare och gladare. Förr triggade den låsta dörren igång mycket hos mannen, som kände att han inte hade egen kontroll.

Det bor naturligtvis fler på avdelningen och personalen är observant på när någon går ut. De ser till att någon kan följa med då och tar sig den tiden. Många gånger räcker det med att gå en sväng runt huset, har det visat sig.

En låst dörr triggar igång så mycket just för att den är låst. Det handlar om själva känslan av att vara inlåst.

Det blev också diskussion om hur dörren i sig kan bli mindre central. Boende som ser en stängd dörr vill ofta gå ut, fast de kanske inte vet varför eller vad de kommer ut till. Draperi eller fototapet kan vara en lösning så inte dörren framhävs för mycket.

En kvinna på ett korttidsboende hörde dåligt och hade hörapparat. I början kunde hon klara den själv med lite stöd. Men efter en tid behövde personalen hjälpa henne med i stort sett allt som gällde hörapparaten. Då blev hon mycket arg och utåtagerande och vägrade använda den.

Personalen tyckte det var viktigt att kvinnan använde hörapparaten, eftersom det annars var svårt att kommunicera med henne. De konsulterade demenssjuksköterskan som berättade att hon hade träffat kvinnan på morgonen.  Hon hade frågat kvinnans om hon ätit frukost. Det hade hon inte, eftersom hon var arg. På frågan om hon ville på toaletten hade svaret blivit nej.

– Jag föreslog att personalen skulle hämta något som kvinnan gillade. Vi satte oss sedan hon och jag vid ett bord och åt varsin smörgås tillsammans. Hon åt upp den. Efter det reste hon sig, tog mig i handen och sa att hon vill gå på toa. Hörapparaten fick bara ligga kvar på bordet så länge.

Det hela skedde i lugn takt, demenssjuksköterskan lät toadörren stå på glänt och sa till kvinnan att hon fanns kvar utanför. ”Sitt kvar du, ta det lugnt”, sa hon när kvinnan ville resa sig snabbt. Efter en stund fungerade det. Sedan var det inga problem att sätta på henne hörapparaten.

Kvinnans ilska hade inte med hörapparaten att göra. Allt handlade om att hennes grundläggande behov måste tillgodoses först: frukost och toabesök. Det kunde hon inte uttrycka och personalen hade inte förstått det.

Personalen började tänka i andra banor och försökte ta reda på vad hon behövde i ögonblicket. De mediciner som hon tidigare haft – lugnande medel och neuroleptika – behövdes inte längre. 

En demenssjuk kvinna som bodde kvar i sitt hem kände sig instängd. Hon trodde att maken levde och packade för att hon trodde att det var dags att flytta.

Kvinnan ville gå ut. Hon hade hemtjänst och personalen var rädd att hon inte skulle hitta hem. Distriktssköterskan hade beviljat dörrlarm men kvinnan var irriterad på larmet.

Kommunens demenssjuksköterska föreslog GPS-larm. ”Då kan vi söka dig om du inte hittar”, sade hon till kvinnan som tyckte detta lät bra. Men när hon sedan såg hur stort och klumpigt GPS:en var ville hon inte använda den. Demenssjuksköterskan tog därför bort GPS:en och även dörrlarmet under dagtid.

Kvinnans dotter var införstådd med att larmen togs bort och att mamman skulle få gå ut när hon ville. Hemtjänstpersonalen var inte så glad åt beslutet. Men de har ett foto av kvinnan och vet ungefär var hon brukar gå. Om hon inte är hemma när de kommer får de gå ut och söka upp henne.

Nu när kvinnan känner sig fri och kan öppna sin dörr när hon vill går hon ut mer sällan. Hon tar små promenader och ibland har personalen hittat henne vid busshållplatsen där hon väntar på sin man. Då följer de henne hem och sedan är det lugnt.

När hon inte längre bevakas och motas in igen, som skedde tidigare, har hon blivit mycket lugnare. Hon har dörrlarmet kvar nattetid och det är hon med på.

En kvinna på ett boende var mycket social – det hade hon alltid varit. Hon hade varit gift med en högt uppsatt person och var också van vid att alla såg upp till henne. På boendet gick hon och öppnade alla dörrar. Hon var vänlig och pratsam.

Till samma boende hade också flyttat in en man från en villa med stort vardagsrum och öppen planlösning. Boendet påminde honom om villan och han tyckte att vardagsrummet var hans. Han var irriterad över att andra också var där. Det fungerade ändå hyggligt bra – utom med kvinnan som var så social. Mannen upplevde att hon störde honom. De började bråka så att TV-apparaten for i golvet.

Tidigare hade kvinnan fått Sobril så gott som varje dag för att hålla sig lugn, något som sjuksköterskan motsatte sig.

Boendet har två enheter och en stor samlingssal. Dörren till samlingssalen var låst. Kommunens demenssjuksköterska föreslog att den dörren skulle öppnas. Så skedde. Det ordnades aktiviteter där och det gick också att gå in och dricka kaffe. Det löste problemet. Dit kunde kvinnan gå och prata med alla som kom in utan att mannen stördes. Någon Sobril behövdes inte längre.

Det gäller att hitta lösningar så att alla mår bra, kommenterar demenssjuksköterskan. Det räcker ofta med små medel. Det handlar om att hitta vad som exempelvis gör en person orolig. Om någon är orolig för att hon behöver gå på toaletten ges ingen Sobril. Inte heller om oron beror på hunger eller törst.

– Men om någon vill röra på sig… ja då ska vi ge en Sobril. Nej, det ska vi inte, då ska vi följa med dem ut istället, säger demenssjuksköterskan.

En man på ett demensboende var mycket aggressiv. Hans kontaktperson, anhörig och en handledare som kallats in försökte hitta en förklaring. Mannen brukade promenera dagligen, det betydde mycket för honom. Problemet var att han bara hade slitna inomhusskor och sådana kan man inte ha på långpromenader.

Demenssjukdomen hade medfört att han utvecklat snålhet. Köpa skor var därför inte möjligt, trots att det fanns pengar till det. Då kom idén upp att skriva ihop följande: Grattis! Du har vunnit ett par herrskor av allra bästa kvalitet.

Kurt blev jätteglad och hans anhörig kunde ordna ett par nya skor. Han kunde fortsätta med sina älskade promenader vilket bidrog till en bättre livskvalitet för honom.

Promenera är en av de sista handlingar en person med demens kan göra självständigt, därför är det viktigt att hjälpa till att ge dem förutsättningar för detta.

I ett senare stadium av sjukdomen blev Kurt orolig igen. Personalen gav honom då ett gosedjur och det fungerade utmärkt. Gosedjuret liknar en levande katt och till saken hör att Kurt älskade katter och själv har haft katt tidigare. Han blev lugn och personalen kan känna sig både stolta och glada.

En demenssjuk kvinna bodde hemma med sin make. Han var både gammal och cancersjuk och orkade inte längre sköta om henne på egen hand. Men när hemtjänsten kopplades in vägrade kvinnan nästan allt. Det var mycket svårt att få hjälpa henne. Hon låg kvar i sin säng med sammanbiten min. Hon var dessutom svartsjuk och misstänkte att hemtjänsten flirtade med maken.

Hemtjänstgruppen diskuterade hur de skulle göra med stöd av BPSD-registret. De började fundera över vilka situationer som väckte mest obehag hos kvinnan, om hon var morgonpigg eller inte, när det fungerade lite bättre med mera.

En bemötandeplan formulerades och det bestämdes att all personal som besökte paret skulle arbeta på samma sätt. Av den levnadsberättelse som skrevs framgick att kvinnan alltid varit en skojfrisk person. Hon hade även varit noga med sitt utseende och hygien.

Hemtjänsten började gå två och två på morgnarna – de lyckades ändra reglerna så att detta var ok. Den ena fokuserade helt på kvinnan; satte sig på hennes sängkant och tog det lugnt – kvinnan är mycket för beröring. Den andra hade fokus på maken.

De arbetade hårt för att få kvinnan att känna att det var hon som hjälpte personalen. Kvinnan är numera som omvänd och går gärna upp och även in i duschen. Hon blir inte heller svartsjuk längre.

Det hela vände när kvinnan verkligen kände att personalen var koncentrerad på henne och att de var där för henne. Numera blir hon glad när hemtjänsten kommer.

– Nu går det att känna igen hennes personlighet, som den är enligt levnadsberättelsen, berättar hennes kontaktperson.