En kvinna på ett korttidsboende hörde dåligt och hade hörapparat. I början kunde hon klara den själv med lite stöd. Men efter en tid behövde personalen hjälpa henne med i stort sett allt som gällde hörapparaten. Då blev hon mycket arg och utåtagerande och vägrade använda den.
Personalen tyckte det var viktigt att kvinnan använde hörapparaten, eftersom det annars var svårt att kommunicera med henne. De konsulterade demenssjuksköterskan som berättade att hon hade träffat kvinnan på morgonen. Hon hade frågat kvinnans om hon ätit frukost. Det hade hon inte, eftersom hon var arg. På frågan om hon ville på toaletten hade svaret blivit nej.
– Jag föreslog att personalen skulle hämta något som kvinnan gillade. Vi satte oss sedan hon och jag vid ett bord och åt varsin smörgås tillsammans. Hon åt upp den. Efter det reste hon sig, tog mig i handen och sa att hon vill gå på toa. Hörapparaten fick bara ligga kvar på bordet så länge.
Det hela skedde i lugn takt, demenssjuksköterskan lät toadörren stå på glänt och sa till kvinnan att hon fanns kvar utanför. ”Sitt kvar du, ta det lugnt”, sa hon när kvinnan ville resa sig snabbt. Efter en stund fungerade det. Sedan var det inga problem att sätta på henne hörapparaten.
Kvinnans ilska hade inte med hörapparaten att göra. Allt handlade om att hennes grundläggande behov måste tillgodoses först: frukost och toabesök. Det kunde hon inte uttrycka och personalen hade inte förstått det.
Personalen började tänka i andra banor och försökte ta reda på vad hon behövde i ögonblicket. De mediciner som hon tidigare haft – lugnande medel och neuroleptika – behövdes inte längre.
Publicerad: 2017-03-29, Uppdaterad: 2020-01-14
En demenssjuk kvinna som bodde kvar i sitt hem kände sig instängd. Hon trodde att maken levde och packade för att hon trodde att det var dags att flytta.
Kvinnan ville gå ut. Hon hade hemtjänst och personalen var rädd att hon inte skulle hitta hem. Distriktssköterskan hade beviljat dörrlarm men kvinnan var irriterad på larmet.
Kommunens demenssjuksköterska föreslog GPS-larm. ”Då kan vi söka dig om du inte hittar”, sade hon till kvinnan som tyckte detta lät bra. Men när hon sedan såg hur stort och klumpigt GPS:en var ville hon inte använda den. Demenssjuksköterskan tog därför bort GPS:en och även dörrlarmet under dagtid.
Kvinnans dotter var införstådd med att larmen togs bort och att mamman skulle få gå ut när hon ville. Hemtjänstpersonalen var inte så glad åt beslutet. Men de har ett foto av kvinnan och vet ungefär var hon brukar gå. Om hon inte är hemma när de kommer får de gå ut och söka upp henne.
Nu när kvinnan känner sig fri och kan öppna sin dörr när hon vill går hon ut mer sällan. Hon tar små promenader och ibland har personalen hittat henne vid busshållplatsen där hon väntar på sin man. Då följer de henne hem och sedan är det lugnt.
När hon inte längre bevakas och motas in igen, som skedde tidigare, har hon blivit mycket lugnare. Hon har dörrlarmet kvar nattetid och det är hon med på.
Publicerad: 2017-03-29, Uppdaterad: 2020-01-14
En kvinna på ett boende var mycket social – det hade hon alltid varit. Hon hade varit gift med en högt uppsatt person och var också van vid att alla såg upp till henne. På boendet gick hon och öppnade alla dörrar. Hon var vänlig och pratsam.
Till samma boende hade också flyttat in en man från en villa med stort vardagsrum och öppen planlösning. Boendet påminde honom om villan och han tyckte att vardagsrummet var hans. Han var irriterad över att andra också var där. Det fungerade ändå hyggligt bra – utom med kvinnan som var så social. Mannen upplevde att hon störde honom. De började bråka så att TV-apparaten for i golvet.
Tidigare hade kvinnan fått Sobril så gott som varje dag för att hålla sig lugn, något som sjuksköterskan motsatte sig.
Boendet har två enheter och en stor samlingssal. Dörren till samlingssalen var låst. Kommunens demenssjuksköterska föreslog att den dörren skulle öppnas. Så skedde. Det ordnades aktiviteter där och det gick också att gå in och dricka kaffe. Det löste problemet. Dit kunde kvinnan gå och prata med alla som kom in utan att mannen stördes. Någon Sobril behövdes inte längre.
Det gäller att hitta lösningar så att alla mår bra, kommenterar demenssjuksköterskan. Det räcker ofta med små medel. Det handlar om att hitta vad som exempelvis gör en person orolig. Om någon är orolig för att hon behöver gå på toaletten ges ingen Sobril. Inte heller om oron beror på hunger eller törst.
– Men om någon vill röra på sig… ja då ska vi ge en Sobril. Nej, det ska vi inte, då ska vi följa med dem ut istället, säger demenssjuksköterskan.
Publicerad: 2017-03-29, Uppdaterad: 2020-01-14
En man på ett demensboende var mycket aggressiv. Hans kontaktperson, anhörig och en handledare som kallats in försökte hitta en förklaring. Mannen brukade promenera dagligen, det betydde mycket för honom. Problemet var att han bara hade slitna inomhusskor och sådana kan man inte ha på långpromenader.
Demenssjukdomen hade medfört att han utvecklat snålhet. Köpa skor var därför inte möjligt, trots att det fanns pengar till det. Då kom idén upp att skriva ihop följande: Grattis! Du har vunnit ett par herrskor av allra bästa kvalitet.
Kurt blev jätteglad och hans anhörig kunde ordna ett par nya skor. Han kunde fortsätta med sina älskade promenader vilket bidrog till en bättre livskvalitet för honom.
Promenera är en av de sista handlingar en person med demens kan göra självständigt, därför är det viktigt att hjälpa till att ge dem förutsättningar för detta.
I ett senare stadium av sjukdomen blev Kurt orolig igen. Personalen gav honom då ett gosedjur och det fungerade utmärkt. Gosedjuret liknar en levande katt och till saken hör att Kurt älskade katter och själv har haft katt tidigare. Han blev lugn och personalen kan känna sig både stolta och glada.
Publicerad: 2017-03-29, Uppdaterad: 2020-01-14
En demenssjuk kvinna bodde hemma med sin make. Han var både gammal och cancersjuk och orkade inte längre sköta om henne på egen hand. Men när hemtjänsten kopplades in vägrade kvinnan nästan allt. Det var mycket svårt att få hjälpa henne. Hon låg kvar i sin säng med sammanbiten min. Hon var dessutom svartsjuk och misstänkte att hemtjänsten flirtade med maken.
Hemtjänstgruppen diskuterade hur de skulle göra med stöd av BPSD-registret. De började fundera över vilka situationer som väckte mest obehag hos kvinnan, om hon var morgonpigg eller inte, när det fungerade lite bättre med mera.
En bemötandeplan formulerades och det bestämdes att all personal som besökte paret skulle arbeta på samma sätt. Av den levnadsberättelse som skrevs framgick att kvinnan alltid varit en skojfrisk person. Hon hade även varit noga med sitt utseende och hygien.
Hemtjänsten började gå två och två på morgnarna – de lyckades ändra reglerna så att detta var ok. Den ena fokuserade helt på kvinnan; satte sig på hennes sängkant och tog det lugnt – kvinnan är mycket för beröring. Den andra hade fokus på maken.
De arbetade hårt för att få kvinnan att känna att det var hon som hjälpte personalen. Kvinnan är numera som omvänd och går gärna upp och även in i duschen. Hon blir inte heller svartsjuk längre.
Det hela vände när kvinnan verkligen kände att personalen var koncentrerad på henne och att de var där för henne. Numera blir hon glad när hemtjänsten kommer.
– Nu går det att känna igen hennes personlighet, som den är enligt levnadsberättelsen, berättar hennes kontaktperson.
Publicerad: 2017-03-29, Uppdaterad: 2020-01-14
Som polis och ordningsvakt möter du personer med demenssjukdom i olika situationer, förmodligen ofta utan att veta om det. Vilka tecken kan tyda på demenssjukdom? Hur bör du bemöta en person som har svårt att minnas och att utrycka sig? Det är ett par frågor som tas upp i det kunskapsstöd som Svenskt Demencentrum har tagit fram för polis och ordningsvakter.
PHASE-Proxy är en skattningsskala som används för att uppmärksamma besvär som kan ha samband med läkemedelsbehandling. Den har utvecklats från PHASE-20, en skala som efterfrågar symptom som identifieras av den som själv upplever dem. I PHASE-Proxy görs skattningen av en annan person, till exempel sjuksköterska, och skalan är därför användbar för att undersöka läkemedelsrelaterade besvär hos personer med grav kognitiv svikt på grund av till exempel demenssjukdom.
PHASE-Proxy har tagits fram genom ett forskningssamarbete mellan Landstinget i Uppsala län, Regionförbundet Uppsala län och Uppsala universitet. I arbetet har demensexperter, länets två demensnätverk och ett flertal demensboenden deltagit. Resultatet av den valideringsprocess genomförts visar att PHASE-Proxy är ett stabilt och tillförlitligt verktyg.
En man på ett boende vägrade ta sina mediciner. Han blev arg och det visade han tydligt när man försökte truga honom. Vad skulle personalen ta sig till. Krossa och lägga tabletterna på smörgåsen eller mosa ned dem i gröten, sådant förekommer ju.
En av undersköterskorna försökte sätta sig in i mannens situation. Han skulle ta tolv mediciner på morgnarna. "Det skulle jag också tycka var jobbigt", tänkte hon.
I stället tog hon fram tre piller och gav mannen. ”Varsågod, här är dina morgonmediciner”, sade hon. Då tackade han och tog dem. Hon väntade sedan i fem minuter och kom in med tre piller till. Så upprepade hon proceduren tills han tagit alla sina läkemedel.
Det gick inte att komma in med nya piller på en gång. Men efter fem minuter fungerade det, då hade han glömt att han nyss tagit sin medicin.
Publicerad: 2017-01-19, Uppdaterad: 2020-01-14
En demenssjuk kvinna som bodde kvar i sitt hem kände sig instängd. Hon trodde att maken levde och packade för att hon trodde att det var dags att flytta.
Kvinnan ville gå ut. Hon hade hemtjänst och personalen var rädd att hon inte skulle hitta hem. Distriktssköterskan hade beviljat dörrlarm men kvinnan var irriterad på larmet.
Kommunens demenssjuksköterska föreslog gps-larm (se nedan). ”Då kan vi söka dig om du inte hittar”, sade hon till kvinnan som tyckte detta lät bra. Men när hon sedan såg hur stort och klumpigt gps:en var ville hon inte använda den. Demenssjuksköterskan tog därför bort gps:en och även dörrlarmet under dagtid.
Kvinnans dotter var införstådd med att larmen togs bort och att mamman skulle få gå ut när hon ville. Hemtjänstpersonalen var inte så glad åt beslutet. Men de har ett foto av kvinnan och vet ungefär var hon brukar gå. Om hon inte är hemma när de kommer får de gå ut och söka upp henne.
Nu när kvinnan känner sig fri och kan öppna sin dörr när hon vill går hon ut mer sällan. Hon tar små promenader och ibland har personalen hittat henne vid busshållplatsen där hon väntar på sin man. Då följer de henne hem och sedan är det lugnt.
När hon inte längre bevakas och motas in igen, som skedde tidigare, har hon blivit mycket lugnare. Hon har dörrlarmet kvar nattetid och det är hon med på.
Vad är gps? En person som går vilse kan spåras
av polis om hon bär en gps runt handleden.
Publicerad: 2017-01-19, Uppdaterad: 2020-01-14
En kvinna på ett boende ramlade ibland på nätterna. Hon hade flyttat in ganska nyligen. Personalen ansåg att det behövdes ett golvlarm. Chefen ville vänta och diskutera detta på ett teammöte som skulle hållas en månad senare. ”För länge att vänta, tänk om hon faller innan dess”, menade personalen.
Kommunens demenskoordinator, som var på besök i ett annat ärende, diskuterade med personalen. Hon bad dem se efter i journalen när kvinnan brukade ramla och hur ofta.
På dagtid gick kvinnan själv på toaletten och hittade utan problem. På nätterna hade hon däremot ramlat flera gånger i samband med toalettbesök. Frågan var varför ramlade hon? Och fanns det något annat sätt att hjälpa henne hitta utan att använda larmmatta?
Personalen provade att vända sängen så att kvinnan direkt såg toadörren när hon vaknade. Dörren ställdes på glänt och lampan fick lysa inne på toaletten.
Numera hittar kvinnan till toaletten även på natten och har sedan dess inte ramlat.
