ARBETA MED DEMENS

Biblioteken nedan deltog i Möten med litteratur. Bibliotekens egna berättelser finns under respektive bibliotek.

Här finns tips och råd till bibliotek som är intresserade av att arbeta med detta område.

Möten med litteratur var ett nationellt projekt som syftade till att biblioteken i Sverige skulle öka sin kunskap och förståelse kring demens. Regionbibliotek Stockholm fick tillsammans med Demensförbundet och Svenskt Demenscentrum medel av Kulturrådet för att genomföra Möten med litteratur – ett läsfrämjandeprojekt gentemot hemmaboende personer med demenssjukdom och deras anhöriga. 

Möten med litteratur handlade om att biblioteken knöt lokala kontakter med olika aktörer, t.ex. anhörigkonsulent, Silviasystrar och lokal demensförening (om det fanns) och hemmaboende personer med demenssjukdomar och deras anhöriga. Tillsammans utforskade och utvecklade de hur biblioteket ytterligare kunde förbättra sitt bemötande och sin verksamhet gentemot personer med demenssjukdom. Tanken var att genomföra ett par aktiviteter, till exempel, arkivfilmvisningar, tematräffar, läsecirkel, högläsning, diskussionsklubbar eller biblioteksvisningar. Projektet syftade även till att utveckla bibliotekens vardagliga verksamheter i samråd med de demenssjuka kring lånestöd, boken kommer, e-böcker och digital delaktighet. Projektarbetsgruppen gav stöd till de lokala biblioteken och deras medverkan. Medel tilldelades de deltagande biblioteken och kunde användas till aktiviteter, medier, externa kulturaktörer med mera.

I februari, 2015 genomfördes referensgruppsamtal med personer med demenssjukdom och deras anhöriga för att höra deras tankar om bibliotek, litteratur och läsning med mera.

Den 28 april anordnades en studiedag kring bemötande, kommunikation, digital teknik och bibliotek.

Under hösten 2015 genomför de deltagande biblioteken i projekten olika aktiviter för och med målgrupperna. Till exempel:
Föreläsningar om demens, bokcirkel för anhöriga, arkivfilmsvisningar, musik- och berättarstund och träffar om digital teknik med mera.

Projektet avrundades 1 december 2015.

Syftet med projektet Möten med litteratur var att inspirera och stödja bibliotek att ytterligare öppna upp sina verksamheter och bidra till ett demensvänligt samhälle.

9 bibliotek arbetade under 2015 med att

• öka sin förståelse och kunskap om demenssjukdomar
• skapa lokala nätverk
• testa och genomföra olika aktiviteter för och med målgruppen

Under hösten 2015 arrangerades aktiviteter runt om i landet på de deltagande biblioteken, allt från föreläsningar om demens, arkivfilmsvisningar, musik- och berättarstund, berättarcafé och träffar om digital teknik till bokcirklar och mycket annat.

Projektet var ett samarbete mellan Regionbibliotek Stockholm, Demensförbundet och Svenskt Demenscentrum.

När musik används som en medveten psykosocial omvårdnadsinsats i demensvården kan välbefinnandet öka både hos de äldre och deras vårdgivare. Det visar projektet Musik som omvårdnad på demensboende. 

Camilla bor på ett demensboende. Hon har svårt att röra sig och behöver hjälp med tvätt, påklädning och att komma ur sängen. Det där är besvärliga stunder, både för henne och för personalen. Camilla brukar spjärna emot och nypas. Vårdpersonalen lider med henne men måste göra sitt jobb. Situationen känns igen av de flesta som arbetar i demensvården.

När det visar sig att Camilla älskar Frank Sinatra och Edvard Persson, får hon en cd-spelare på sitt rum och en cd med sin egen favoritmusik på. Personalen instrueras att börja varje dag med att sätta på musiken en stund före morgontoaletten.

Situationen blir helt förändrad. Camilla lyser upp, sjunger med i sångerna som klingar från cd-spelaren, och skrattar. Hennes kropp följer villigt med i det personalen gör, utan att hon ens tänker på det. Personalen är lättad – och förvånad.

– Det funkar varje gång!

Att musik kan öka livsglädjen och välbefinnandet hos personer med demens är ett väl känt faktum, som fått stöd i en lång rad forskningsstudier. Gång på gång gör personal och anhöriga erfarenheten att musik underlättar kontakt, väcker minnen och skapar glädje och gemenskap.

Ändå sker inte användandet av musik i svensk demensvård på något systematiserat, evidensbaserat sätt. Musik används som ”aktivitet” snarare än vårdåtgärd, och utgår ofta från en allmän uppfattning om att ”musik är bra för de äldre” snarare än från forskning.

Under 2012-2014 pågick projektet Musik som omvårdnad på demensboende på FoU Seniorium (numera Nordost). Projektet fick ekonomiskt stöd av Kulturrådet inom ramen för förra regeringens satsning Kultur för äldre. Syftet var att utveckla en arbetsmodell för hur vårdpersonal kan använda musik som verktyg i sitt dagliga arbete.

En musikterapeut samarbetade med personal och äldre på tre
demensboenden, i linje med arbetsmodeller som finns i bl a Norge, Danmark och Nederländerna. Personalen utbildades både i att använda sina egna röster – sjunga, tralla och nynna i olika situationer för att skapa trygghet och kontakt – och att välja inspelad musik på ett personcentrerat, medvetet sätt.

– Jag blev förvånad över hur mycket man kan göra med musiken. Musik är inget främmande men vi har inte använt den på det sättet tidigare, säger en undersköterska.

De fick också lära sig att göra kartläggningar för att hitta rätt musik till rätt person vid rätt tillfälle. Använd så kan musik väcka och bevara livsberättelsen, helt i linje med Socialstyrelsens riktlinjer.  Genom att få höra musik som betyder något speciellt för individen, kan hon få hjälp att komma i kontakt med vem hon är.
 

Projektet visade att det finns mycket som vårdpersonal kan göra med musik även om de inte är speciellt musikaliskt tränade, men att de behöver utbildning och stöd för att komma igång. Eftersom de oftast inte är anställda för sina musikaliska begåvningar är det långt ifrån självklart för dem att t ex använda sång som vårdåtgärd. Det utmanar såväl deras uppfattning om vad arbetet innebär, som deras osäkerhet i förhållande till att utöva musik.

– Man kanske tänker att ’jag passar inte för det här’, man känner sig som en träpinne, man har inget att tillföra, vet inte hur man gör…, säger en undersköterska.

Flera i personalen kände sig också hindrade av att inte kunna svenska sånger. Några vågade ändå pröva och upptäckte då ofta till sin förvåning att det fungerade. De upplevde också att de fick en större trygghet med varandra i personalgruppen, vilket ökade trivseln på jobbet.

I mycket av den kurslitteratur som används på vårdutbildningar nämns numera musikens hälsobringande effekter. Utifrån resultaten i projektet kan konstateras, att om musik ska få någon mer substantiell roll som vårdåtgärd i demensvården, behöver personalen utbildning i hur de ska gå tillväga. 

Katarina Lindblad, Musikterapeut fil mag och projektledare
för Musik som omvårdnad på demensboende

Här finns länkar och dokument att ladda ned, bland annat de som vi hänvisar till i handboken och webbutbildningen Nollvision. 

Varför klarar inte jag att hjälpa Agda att ta sig ur rullstolen när min arbetskamrat gör det? Frågan ställs nog då och då inom demensvården. En avhandling från Örebro universitet kan ha både svaret och lösningen. 

Det är fysioterapeut Charlotta Thunborg som i sitt avhandlingsarbete har utvecklat och testat ett bedömningsinstrument för att analysera förflyttningar. Förflyttningar inom demensvården bygger ofta på en relation. Många vårdtagare behöver hjälp med att resa sig, sätta sig eller vända sig i sängen. Sådana situationer kan skapa stress inte bara hos den som tar emot hjälp.

– Det är inte ovanligt att undersköterskor säger att ”det fungerar när någon annan gör det”. De tycker de gör som de har lärt sig och förstår inte varför Agda klarar av att gå på toaletten när fysioterapeuten är med, men inte när de är ensamma med den demenssjuka personen, säger Charlotta Thunborg och fortsätter:

– Men beteendena i de båda situationerna kanske inte ser exakt likadana ut och instrumentet kan hjälpa till att upptäcka det.

Bedömningsinstrumentet innehåller totalt 17 frågor. Åtta av dem berör vårdtagaren och handlar om bland annat rörelsemönster, kroppskontroll och behov av stöd. Resten av frågorna kretsar kring vårdarens beteende; hur information ges, förmågan att hålla kontakt och anpassa sig till vårdtagaren.

I sin forskning har Charlotta Thunborg både intervjuat vårdpersonal och videofilmat olika situationer, till exempel när en vårdtagare vägrar att ta emot hjälp för att kunna förflytta sig. Genom att pröva olika åtgärder och mäta deras effekt kunde Charlotta Thunborg se när motståndet hos vårdtagaren minskade. Ett vanligt problem var till exempel att vårpersonalen erbjöd för många alternativ samtidigt.

– Genom att låta vårdaren gå ut en stund fick vårdtagaren möjlighet att göra en sak i taget. På så sätt ökade tilltron till den egna förmågan, något som gjorde det lättare att erbjuda hjälp på ett sätt som personen med demenssjukdom kunde ta emot, säger Charlotta Thunborg.

Bedömningsinstrumentet som Charlotta Thunborg testat är framtaget för forskningsändamål men kan även användas i den kliniska vardagen på demensboendet. Behovet av ett sådant instrument finns och hon har förhoppningar om att kunna utveckla en enklare och mer hanterbar version i framtiden. 

– Arbetsterapeuter och fysioterapeuter arbetar ju ofta konsultativt i äldreomsorgen och jag tror att sådan förenklat bedömningsinstrument skulle vara efterfrågat till exempel när de handleder vårdpersonal, säger Charlotta Thunborg.

Magnus Westlander

I Upplands-Bro arbetar kommunen på bred front för att utveckla omsorgen om personer med demenssjukdom och deras anhöriga. Genom stödgrupper för nydiagnosticerade, anhörigutbildningar, café och konstgrupper försöker man tillgodose viktiga behov genom hela sjukdomsförlopet. Detta speglas i en kort film som gjorts av fotografen Yanan Li.

Filmen visades för första gången den 21 september 2015 då Upplands-Bro kommun uppmärksammade den Internationella alzheimerdagen med ett evenemang i Kungsängens kulturhus. Filmen bygger på ett samarbete mellan FoU nu, stiftelserna Stockholms läns Äldrecentrum och Svenskt Demenscentrum samt Upplands-Bro kommun.