LEVA MED DEMENS

Strålande sol under årets första anhörigläger

bild från anhörigläger
Fler bilder från lägret finns på vår Facebooksida (nytt fönster)

Lägret hölls i Sjöviks folkhögskola utanför Avesta, där barn mellan 7 och 17 år hade samlats tillsammans med sin friska förälder. Sjövik visade upp sin allra vackraste sida med strålande sol och gassande sommarvärme hela helgen. Det blev extra mycket bad och lek.

Glädjetjuten från badbryggan kunde höras från tidig morgon till en bra bit in på kvällen. Men det fanns också stunder för viktig reflektion, för både de vuxna och barnen i separata grupper.

"Trodde jag var helt ensam"

Så här säger två av de yngre deltagarna:

– Innan trodde jag att jag var helt ensam om att ha en pappa med alzheimer. Jag har inte vågat ta hem kompisar för att min familj är så helt annorlunda, säger Tilda, 13 år.

– Ja, stämmer 15-åriga Hanna in. Här får man lära sig att man inte behöver känna sig annorlunda.

Jonna från Borlänge är här med sina två barn som är 5 och 8 år. Jonnas man Nils fick sin demensdiagnos när han var 49 år.

– Det är jättebra att få komma hit och dela sina erfarenheter med andra och att barnen också kan vara med, tycker Jonna.

Femåring fick äta Losec

Jonnas familj får stöd via LSS. Även om det är positivt att få en stor hjälpinsats innebär det också en påfrestning för hela familjen.

– På en vecka har vi 15 olika personer som kommer hem till oss. Barnen går och gömmer sig när de kommer och vill inte prata med dem. De tycker att de får samma frågor hela tiden. Det är stressande, berättar Jonna.

– Min son är 5 år och har fått äta Losec.

Just nu kämpar Jonna för att få en LSS-bostad åt sin man. Hon har fått rådet av kommunen att skilja sig av ekonomiska skäl.

– När hela familjen är mitt uppe i en stor sorg är det hemskt att få det förslaget ovanpå allt annat, att man ska behöva kämpa med det ekonomiska också, säger Jonna.

Gripande berättelse

Ett uppskattat inslag för de vuxna på lägret var Eva Ottossons gripande berättelse om hur livet vändes upp och ned när hennes man Micke vid 39 års ålder fick sin alzheimerdiagnos. Micke lämnade oss, bara 45 år gammal, i januari 2018 och Eva berättade med stor kärlek och ömhet om hur hon och barnen hanterade det.

Utöver de allvarsamma delarna av lägret, med föreläsningar av demensläkaren Moa Wibom och Ewa-Maria van der Kwast från Familjens Jurist, fick de som ville vara med i målarverkstaden. 

Både barnen och de vuxna var också snabba på att teckna sig för välbehövlig massage och akupunktur.

– Det var otroligt häftigt, säger Albin och berättar att han somnade under akupunkturbehandlingen.

Kommmer varandra nära

Katrin Lindholm och Gudrun Strandberg från Avesta kommun är de två eldsjälar som för nästan 10 år sedan startade lägren i Sjövik. Båda tycker att helgens läger varit precis så lyckat som de hade hoppats på. God stämning, bästa tänkbara väder och nyttigt utbyte av erfarenheter.

– Det känns gott i själ och hjärta att se hur deltagarna har kommit varandra så nära. Att få ha tagit del av allas liv har varit helt fascinerande. Jag är så tacksam för det, säger Katrin.  

Fler läger i augusti

Det finns fortfarande möjlighet för unga anhöriga mellan 18 och 30 år att anmäla sig till lägren som kommer att hållas i augusti. Lägren är helt kostnadsfria för deltagarna. Kontakta Alzheimerfonden för mer information (nytt fönster)

Text och foto: Christina Nemell

Platser kvar till sommarläger för unga anhöriga

Under lägren varvas föreläsningar med aktiviteter som yoga, taktil massage, bad och grillning. Däremellan finns gott om tid att dela tankar och erfarenheter av att leva med en demenssjuk föräldrer. Många ungdomar återvänder år efter år. Vänskapsband knyts och upprätthålls genom de särskilda facebookgrupper som finns för denna målgrupp.

Alzheimerfonden står för resa, kost och logi. Svenskt Demenscentrum bidrar ekonomiskt genom att skänka överskottet från försäljningen av armbandet Remember me. Fortfarande finns några platser kvar. Anmälan görs på Alzheimerfondens webb (nytt fönster)

Testamente ogitligförklaras på grund av alzheimer

Kvinnan hade två söner och en dotter och levde i många år i en bostadsrättslägenhet i Stockholm. Hon stod nära sin dotter som bodde i närheten. Våren 2009 upprättade kvinnan ett testamente som innebar att all hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla dottern. Hon återkallade dock testamentet på hösten samma år och förordnade att alla tre barnen skulle ärva henne i lika delar.

Kvinnan led av kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) och 2012 diagnosticerades hon med Alzheimers sjukdom och vaskulär demens. Tre år senare skrev hon på ett gåvobrev som innebar att de första testamentet från 2009 åter skulle gälla.

Kvinnans söner ansåg att detta gåvobrev upprättades under påverkan av psykisk störning. Modern saknade insikt om vad hon undertecknade och testamentet speglar inte hennes vilja menade sönerna. Både tingsrätten och hovrätten har gått på deras linje och ogiltigförklar därför testamentet.

Vittnesmål som domstolarna lutar sig emot är från en specialist i neurologi och en undersköterska som hade tät kontakt med kvinnan. Dessutom finns filmade samtal mellan modern och dottern. De visar att modern varken har insikt om de olika testamenten hon upprättat eller om sina ekonomiska förhållanden menar hovrätten.

Läs mer om domen i Dagens juridik (nytt fönster)

 

Sämre stöd till anhöriga med närstående som är utrikes födda

I kartläggningen, där Skånes alla 33 kommuner deltagit, har enkätundersökningar, intervjuer och samtal genomförts på 8 språk. 

Av rapporten ”Ett anhörigstöd för alla?” framgår att anhöriga som stödjer en närstående som är utrikes född, i mindre utsträckning än andra har fått stöd i form av exempelvis hemtjänst, korttidsboende och dagverksamhet. De anhöriga önskar mer information om anhörigstöd och yrkesverksamma efterfrågar tydligare ramverk och strategier för arbetet med anhörigstöd.

Läs hela rapporten här (nytt fönster)

Filmer: Ögonblick att minnas

Målgruppen är främst personer med demenssjukdom som ska ges möjlighet att minnas och berätta för varandra om det som kommer upp i filmerna. De  ses med fördel tillsammans med personal eller anhöriga som kan vägleda och inspirera till samtal efteråt.

Filmerna har producerats i samarbete med Demensförbundet och Ersta Diakoni med stöd av Allmänna arvsfonden och Längmanska Kulturfonden. De kan beställas som DVD (inkl tryckt handledning) eller ses på Mantaray Impacts webb. Där finns även en inspirationsfilm om hur man kan använda materialet.

Se filmerna på Mantaray Impacts webb (nytt fönster) 

Bild från film

Livet är inte slut – det är inte kört. Men jag har fått lära mig att ta det lite mer varsamt. Det är upp till mig att göra något av det liv jag faktiskt har, säger Gunilla Samuelsson, 64 år. Till sommaren blir det sex år sedan hon fick diagnosen Alzheimers sjukdom.

– Jag tar en dag i taget och jag tycker att jag lever ett bra liv. Men det har varit en process att komma hit, säger hon. 

Kjell och Gunilla SamuelssonKjell och Gunilla Samuelsson

Gunilla arbetade som diakon när hennes sjukdom bröt ut. Hon hade känt sig lite trött och deppig en tid när några av cheferna sa till henne att något inte stämde. Du glömmer så ofta, sa de. Gunillas första tanke var att det handlade om stress. Hon blev sjukskriven för utbrändhet, men problemen gick inte över. I juni 2012 fick hon diagnosen Alzheimers sjukdom.

– Då hamnade jag i ett mörker som inte riktigt går att beskriva så nattsvart blev det.  

I början blev hon så arg.

– Jag kunde inte kanalisera min ilska. Jag slet ner ett fint porträtt av mig och min man från väggen och rev det i småbitar. 

Man måste få gråta och få bli arg, säger hon idag. 

– Men det måste också få ett slut, det handlar om att gå vidare. Det gör det, även om jag inte trodde det först. Då kändes det som om livet var slut. 

”Ni har många lyckliga år kvar tillsammans, du och din man”, sa läkaren till henne.

– Det blev som ett mantra för mig. Något jag tänkte på varje dag för att ta tag i livet.
 

Gunillas sjukdom utvecklas mycket långsamt. Hon tar fortfarande symptomlindrande medicin för demenssjukdomen. För ungefär tre år sedan fick hon göra nya tester, flera visade bättre resultat än tidigare. Men diagnosen förblev ändå Alzheimers sjukdom, något hon har förlikat sig med.

– De flesta människor drabbas av någonting och det här var det jag fick. Det gäller att göra det bästa av det hela och leva det liv vi har nu. Mitt liv är inte kört, men det har tagit en annan vändning. 

Det är viktigt att ha något att göra på dagarna. 

– Jag har ett mål varje dag. Jag ska gå ut och röra på mig, promenader är jättebra. Jag handlar, lagar mat, bakar och städar, ja vi hjälps åt också. 

Hennes make Kjell har tills nyligen lett en kör där även Gunilla sjungit, något som varit veckans höjdpunkt. Nu har Kjell just gått i pension, han har MS och börjat få svårt att gå. 

– Nu måste vi hitta nya vanor tillsammans. Men vår Herre har ju haft humor, som inte lät oss få samma sjukdom. Nu kan vi komplettera varandra, säger Gunilla och skrattar. 

Det är viktigt att göra lustfyllda saker, att ha något att se fram emot, som att gå på konserter och muséer eller göra utflykter, det tycker både Gunilla och Kjell. Men det måste finnas luft emellan, det får inte bli någon stress.

Vad har du varit mest rädd för?

– Att inte kunna fortsätta vara den människa jag har varit. Att bli vimsig, att tappa kontrollen över vad jag gör. Jag vill ha kvar någon slags värdighet.
 

På frågan hur sjukdomen påverkat henne svarar Gunilla att det ska nog Kjell svara på.

– Doktorn sa att läget var stabilt när vi var där i höstas, säger Kjell.  Små saker händer, nycklar som försvinner och sådant.  Det som märks mest är att du inte klarar stress, säger han och Gunilla nickar.

Har era relationer förändrats i familjen?

– Ärligt kan jag säga att vi har börjat bry oss om varandra på ett annat sätt. Jag känner en värme och innerlighet och tillhörighet. Med det perspektiv jag har kan jag säga att jag kanske lever ett bättre liv än jag gjort utan sjukdomen. Då hade jag kanske slösat bort tiden mer på oväsentligheter.  Det säger Gunilla och Kjell nickar instämmande .

Har du berättat för dina vänner och omgivningen om sjukdomen?

Bild på Gunilla Samuelsson

– När jag fick diagnosen skickade jag ut ett mejl i församlingen där jag arbetade. Jag tyckte alla skulle få informationen. De kom och frågade lite sedan och det tyckte jag var ok. Jag valde att vara öppen, det blir så mycket snack bakom ryggen annars, säger Gunilla.

Däremot har hon blivit besviken över att de tidigare arbetskamraterna inte riktigt förstått.  

– Jag har känt mig ensam, jag hade arbetat där så länge och det var ändå i en kyrka, säger hon.

Via Demensförbundet och demensföreningen i Stockholm i fick Gunilla reda på att det finns samtalsgrupper för personer i hennes situation. 

– Först tyckte jag det var svårt att prata i grupp, jag var nog ännu chock. Och kanske tyckte jag också att det var lite ”skammigt”, jag kände så i början. Jag måste landa först. Men sedan var jag med i en grupp en tid och det var en stor hjälp. 

Tidigare har du berättat att du tänker ungefär ett år framåt i taget. Är det så fortfarande?

– Ingen av oss, inte du och inte jag, vet vad som kommer att hända resten av dagen eller hur länge vi lever. Men lite framförhållning är ju roligt att ha ändå, säger hon och skrattar.  Så nu i vinter har jag börjat nosa lite på sommaren. Det handlar om att se möjligheterna mer än att se på vad som inte fungerar. Det gäller för oss båda. 

Text & foto Kari Molin

 

Publicerad: 2018-04-03, Uppdaterad: 2020-01-14